#1 medlemstapp och blandrasavel- Jonny kvist
Antalet medlemmar i förbundet sjunker, antalet utställda kaniner minskar och lika så antalet stambokförda djur. Samtidigt verkar intresset för kaniner och kaninavel vara mycket stort. Både på Blocket och på olika köp och sälj sajter på nätet annonseras det ut massor av kaniner. Oftast blandraser som marknadsförs med ord som gulliga, unika, fantastiska, direktimporterade, men även ordet rasrena förekommer. De första säljargumenten har jag inget att invända mot, men en korsningskanin kan inte bli rasren bara för att föräldrarna råkar var det och för att det i vissa fall finns någon form av dokumenterat härstamningsbevis. Priserna på dessa ”bonnkaniner” ligger på mellan 50 kr upp till otroliga 1500 kr.
Många av dessa kaninavlare och kaninhandlare är troligtvis inte medlemmar i förbundet, men tänk om vi lyckades marknadsföra fördelarna med ett medlemskap även till dessa människor då skulle medlemsantalet stiga med flera hundra personer. Lyckades vi sedan styra in deras avelsintresse till rasrena utställningskaniner skulle även utställnings och stambokförningssiffrorna få en rejäl knuff uppåt.
Nu har jag noterat att intresset för blandrasavel även har ökat bland medlemmarna i Sveriges Kaninavelsföreningars Riksförbund. Varför kan man undra? Är det pengarna? Ser man möjligheten att kassera in 1500 kronor på en ullig och gullig kaninunge utan några som helst kostnader för utställningsmeriter och stambokföring? Kan så vara. Är det färgvariationerna i en blandraskull som lockar? Tycker man att det är tråkigt med en hel kull där alla ungar har samma färg? Så kan det också vara, men där finns det ju massor av olika tecknade raser att välja mellan som borde tillfredsställa eventuellt behov av variation i kullarna.
Många döljer sin blandrasavel med någon form av ”projekt”. En önskan om att få fram en ny kaninras eller en ny färgvariant. Givetvis en vacker och spännande tanke som historiskt sett har gjort att vi har så många raser och färger godkända i Standarden idag. MEN, dessa så kallade ”projekt” kräver oftast stora kunskaper i genetik, en otrolig envishet under många år, ett stort antal burplatser, samt en stenhård disciplin att inte sälja ”halvfärdiga” och icke renavlade färger/ kaniner till andra uppfödare. Jag avråder ingen att försöka, men det vore nog bra om man tog sig en rejäl självkritisk funderare på om man verkligen har tid, plats och kunskap att ro ett sådant projekt i land.
Utmaningar inom aveln med redan godkända raser och färger finns det alltid. Även bland våra vanligaste raser finns det alltid något att förbättra. Jag pratade med en av Sveriges bästa och mest kunniga kaninuppfödare på LU. Han hade allvarliga planer på att börja avla med rasen Tan. En ras som enligt honom skulle gå att förbättra avsevärt. Jag önskar att alla hade den insikten och satsade sin energi och sina burplatser på att förbättra redan befintliga raser och färger. Om man efter några år tröttnar och inte ser någon utmaning i uppfödandet av just sin ras därför att alla kaninungar som föds får minst 95 poäng när de ställs ut, så finns det ytterligare minst ett femtiotal raser som skulle behöva en ”uppryckning”!
Som avslutning skulle jag vilja tacka Jenny Borg för hennes artiklar som värnar om den ”lilla” uppfödaren. Kaninmänniskan som av olika anledningar inte kan eller vill ha så många kaniner, men som ändå lever för sin hobby och som bidrar med medlemsavgift, anmälningsavgifter samt arbetskraft och förhoppningsvis glatt humör. Jag har själv trots över 40 år som medlem och uppfödare/utställare av raskaniner aldrig varit något ”storfräsare” . Oftast har antalet avelsdjur i kaningården varit 4-6 stycken och på eftersommaren har djurantalet vissa år uppgått till 40 kaniner. Senaste vintern fanns totalt 10 kaniner med både avelsdjur och LU-aspiranter. Jag har aldrig haft som mål att vinna LU eller Årets Utställare, istället har målet varit att få fram fina, trevliga och rastypiska kaniner. Ibland har det lyckats, ibland inte!
Med en förhoppning om ett bra kaninår!
Jonny Kvist
Många av dessa kaninavlare och kaninhandlare är troligtvis inte medlemmar i förbundet, men tänk om vi lyckades marknadsföra fördelarna med ett medlemskap även till dessa människor då skulle medlemsantalet stiga med flera hundra personer. Lyckades vi sedan styra in deras avelsintresse till rasrena utställningskaniner skulle även utställnings och stambokförningssiffrorna få en rejäl knuff uppåt.
Nu har jag noterat att intresset för blandrasavel även har ökat bland medlemmarna i Sveriges Kaninavelsföreningars Riksförbund. Varför kan man undra? Är det pengarna? Ser man möjligheten att kassera in 1500 kronor på en ullig och gullig kaninunge utan några som helst kostnader för utställningsmeriter och stambokföring? Kan så vara. Är det färgvariationerna i en blandraskull som lockar? Tycker man att det är tråkigt med en hel kull där alla ungar har samma färg? Så kan det också vara, men där finns det ju massor av olika tecknade raser att välja mellan som borde tillfredsställa eventuellt behov av variation i kullarna.
Många döljer sin blandrasavel med någon form av ”projekt”. En önskan om att få fram en ny kaninras eller en ny färgvariant. Givetvis en vacker och spännande tanke som historiskt sett har gjort att vi har så många raser och färger godkända i Standarden idag. MEN, dessa så kallade ”projekt” kräver oftast stora kunskaper i genetik, en otrolig envishet under många år, ett stort antal burplatser, samt en stenhård disciplin att inte sälja ”halvfärdiga” och icke renavlade färger/ kaniner till andra uppfödare. Jag avråder ingen att försöka, men det vore nog bra om man tog sig en rejäl självkritisk funderare på om man verkligen har tid, plats och kunskap att ro ett sådant projekt i land.
Utmaningar inom aveln med redan godkända raser och färger finns det alltid. Även bland våra vanligaste raser finns det alltid något att förbättra. Jag pratade med en av Sveriges bästa och mest kunniga kaninuppfödare på LU. Han hade allvarliga planer på att börja avla med rasen Tan. En ras som enligt honom skulle gå att förbättra avsevärt. Jag önskar att alla hade den insikten och satsade sin energi och sina burplatser på att förbättra redan befintliga raser och färger. Om man efter några år tröttnar och inte ser någon utmaning i uppfödandet av just sin ras därför att alla kaninungar som föds får minst 95 poäng när de ställs ut, så finns det ytterligare minst ett femtiotal raser som skulle behöva en ”uppryckning”!
Som avslutning skulle jag vilja tacka Jenny Borg för hennes artiklar som värnar om den ”lilla” uppfödaren. Kaninmänniskan som av olika anledningar inte kan eller vill ha så många kaniner, men som ändå lever för sin hobby och som bidrar med medlemsavgift, anmälningsavgifter samt arbetskraft och förhoppningsvis glatt humör. Jag har själv trots över 40 år som medlem och uppfödare/utställare av raskaniner aldrig varit något ”storfräsare” . Oftast har antalet avelsdjur i kaningården varit 4-6 stycken och på eftersommaren har djurantalet vissa år uppgått till 40 kaniner. Senaste vintern fanns totalt 10 kaniner med både avelsdjur och LU-aspiranter. Jag har aldrig haft som mål att vinna LU eller Årets Utställare, istället har målet varit att få fram fina, trevliga och rastypiska kaniner. Ibland har det lyckats, ibland inte!
Med en förhoppning om ett bra kaninår!
Jonny Kvist
#1 Medlemstapp och blandrasavel del 2 - Jonny kvist
Jag hade absolut inga planer på en andra artikel när jag skrev den första. Men eftersom reaktionen blev så stor så känner jag mig manad att fortsätta spekulera i ämnet (och några ämnen till). Jag har via både telefon och dator fått många positiva kommentarer på artikeln, men på Facebook gick även de negativa vågorna höga. Vissa blev av någon anledning så upprörda att de tyckte att mitt debattinlägg var så negativt och gnälligt att de funderade på att lämna Kaninavelsförbundet. Flera skrev att de kände sig påhoppade som oseriösa uppfödare. Jag blev tvungen att lusläsa min egen artikel flera gånger, men ingenstans hittar jag ordet ”oseriös”. Så det måste vara en tolkning som läsaren själv gjort mellan raderna. Men, eftersom ordet är på tapeten ska jag säga min personliga uppfattning. Jag tycker att en uppfödare är oseriös om han/hon medvetet avlar och säljer kaniner som har eller nedärver någon form av defekter. Jag tycker också att det är oseriöst om man medvetet blandar in färgerna vit blåögd, zobel eller järngrå och inte fullt ut informerar köparen om eventuella framtida färgresultat. Om kaninen säljs som kelkanin utan stamtavla är det givetvis ingen skada skedd, men säljs den med stamtavla kan framtida uppfödare/köpare drabbas hårt av icke godkända färger. Nu kanske de flesta tror att något sådant inte förekommer, men jag har tråkigt nog fått se och höra det från flera håll under årens lopp. På stamtavlan syns ju bara två generationers färger, men de oönskade färganlagen lever längre än så. Tråkigast är det när det drabbar nybörjare och juniorer.
Har jag då själv alltid varit helt ”fläckfri” och helseriös? Nja, tråkigt nog inte. Efter många års avlande med Blå Wiener, Tan, Lilla Silver samt Fransk Vädur och Hermelin i viltgrå dvs. raser som inte kräver några längre Högskolestudier i färglära gjorde jag ett misstag. Vår viltgrå Fransk Vädurs-hane gick bort med ålderns rätt. Av en slump ersattes han med en snygg hane i färgen manteltecknad blå. Han parades med en viltgrå hona, men även med en järngrå hona. Ett tråkigt misstag baserat på total okunskap. Resultatet blev många fina ungar i diverse ”roliga” färger. De flesta hamnade i grytan, men två ungar såldes till andra uppfödare. Resultatet för dessa uppfödare blev givetvis ett antal ungar i oönskade och icke godkända färger bland annat järnblå. Jag uppmärksammades på detta och upphörde givetvis med att avla på denna färgkombination. Hela historien är något som jag skäms över än idag. Men, den är ett bevis på hur lätt det kan bli fel om man inte har tillräckliga kunskaper i det man håller på med.
Annars tycker jag att alla medlemmar är lika mycket värda, vare sig man sysslar med kelkaniner, utställning, köttproduktion, ull, päls, genbank eller hoppning. Önskvärt vore om ett större samarbete mellan de olika inriktningarna kunde ske. Personligen saknar jag kaninhoppningarna i samband med utställningarna. Hoppningen drar publik och det blir lite mera action än på en vanlig utställningsdag. Jag ser heller inga problem med att man både kan hoppa och ställa ut på samma dag. Det behöver ju inte vara samma kanin. Samarbete var vanligare förr, när kaninhoppningen var ny. Jag vet att det blev bråk och konflikter, men jag är alldeles för dåligt insatt för att veta vad det handlade om.
Om jag bortser från uppfödare och inriktningar så vill jag hålla debatten vid liv ytterligare ett tag och kasta följande brandfackla: Behövs verkligen blandraser år 2019? Enda undantaget som jag själv kan ha förståelse för är just de som helhjärtat satsar på hoppning. Att man avlar på de kaniner med bästa hoppegenskaperna oberoende av ras är givet.
Det finns över sextio godkända raser i Sverige. Det finns allt ifrån små Dvärgharar på 700 gram till stora Belgiska Jättar på 7-10 kg. Det finns korthåriga, normalhåriga och ullhåriga kaniner. Med små öron, stora öron och hängande öron. Vissa är enfärgade, andra är flerfärgade. Det finns prickiga kaniner och det finns randiga kaniner (kanske inte helt randiga, men det finns japaner och holländare). Jag skulle tro att nästan alla kaninraser lämpar sig alldeles utmärkt till både kel och sällskap. Vilka raser som jag inte anser sig vara lämpliga till detta behåller jag för mig själv!
I den på nätet efterföljande debatten efter min förra artikel var det några som helt ärligt erkände att de finansierade sin ras och utställningsavel med att sälja blandraskaniner. Om vi nu tråkigt nog har hamnat i ett läge där ”ulliga och gulliga” blandraskaniner med ”unika” färger betingar ett högre pris än rasrena med stamtavla så kan jag till viss del förstå tankesättet. Men, samtidigt gör man nog sig själv och kaninaveln i stort en ”björntjänst”. För varje blandrasunge som säljs försvinner en potentiell köpare av en rasren kanin. Det pratas om hur vi gemensamt ska höja statusen av vår hobby, men denna blandrasavel tror jag inte är lösningen på detta. Ni får kalla mig ”kaninrasist” om ni vill, men jag tror inte på denna utveckling!
En annan sak som framkommit i ett flertal diskussionstrådar är att nya medlemmar inte känner sig välkomna och till och med motarbetade inom kaninutställningsvärlden. Detta är mycket allvarligt! Här har läns och lokalföreningarnas styrelser och utställningskommittéer ett jätteviktigt jobb att ta tag i. Som utställningsarrangör måste man ta tag i de nya medlemmarna och introducera och sysselsätta dem före, under och efter utställningen. Visst finns risken att det tar lite längre tid och eventuellt blir lite fler småmissar, men med en bra mix av erfarna och nya borde det flyta på bra! Utan en föryngring av arbetsstaben kommer utställningarna att sakta men säkert tyna bort inom några årtionden.
Det är väldigt tråkigt om många känner ett utanförskap inom kaninhobbyn, vilket jag personligen är förvånad över. Jag har alltid känt mig välkommen bland likasinnade ”kanintokar”!
Ha en bra sommar och kaninhöst
Jonny Kvist
Har jag då själv alltid varit helt ”fläckfri” och helseriös? Nja, tråkigt nog inte. Efter många års avlande med Blå Wiener, Tan, Lilla Silver samt Fransk Vädur och Hermelin i viltgrå dvs. raser som inte kräver några längre Högskolestudier i färglära gjorde jag ett misstag. Vår viltgrå Fransk Vädurs-hane gick bort med ålderns rätt. Av en slump ersattes han med en snygg hane i färgen manteltecknad blå. Han parades med en viltgrå hona, men även med en järngrå hona. Ett tråkigt misstag baserat på total okunskap. Resultatet blev många fina ungar i diverse ”roliga” färger. De flesta hamnade i grytan, men två ungar såldes till andra uppfödare. Resultatet för dessa uppfödare blev givetvis ett antal ungar i oönskade och icke godkända färger bland annat järnblå. Jag uppmärksammades på detta och upphörde givetvis med att avla på denna färgkombination. Hela historien är något som jag skäms över än idag. Men, den är ett bevis på hur lätt det kan bli fel om man inte har tillräckliga kunskaper i det man håller på med.
Annars tycker jag att alla medlemmar är lika mycket värda, vare sig man sysslar med kelkaniner, utställning, köttproduktion, ull, päls, genbank eller hoppning. Önskvärt vore om ett större samarbete mellan de olika inriktningarna kunde ske. Personligen saknar jag kaninhoppningarna i samband med utställningarna. Hoppningen drar publik och det blir lite mera action än på en vanlig utställningsdag. Jag ser heller inga problem med att man både kan hoppa och ställa ut på samma dag. Det behöver ju inte vara samma kanin. Samarbete var vanligare förr, när kaninhoppningen var ny. Jag vet att det blev bråk och konflikter, men jag är alldeles för dåligt insatt för att veta vad det handlade om.
Om jag bortser från uppfödare och inriktningar så vill jag hålla debatten vid liv ytterligare ett tag och kasta följande brandfackla: Behövs verkligen blandraser år 2019? Enda undantaget som jag själv kan ha förståelse för är just de som helhjärtat satsar på hoppning. Att man avlar på de kaniner med bästa hoppegenskaperna oberoende av ras är givet.
Det finns över sextio godkända raser i Sverige. Det finns allt ifrån små Dvärgharar på 700 gram till stora Belgiska Jättar på 7-10 kg. Det finns korthåriga, normalhåriga och ullhåriga kaniner. Med små öron, stora öron och hängande öron. Vissa är enfärgade, andra är flerfärgade. Det finns prickiga kaniner och det finns randiga kaniner (kanske inte helt randiga, men det finns japaner och holländare). Jag skulle tro att nästan alla kaninraser lämpar sig alldeles utmärkt till både kel och sällskap. Vilka raser som jag inte anser sig vara lämpliga till detta behåller jag för mig själv!
I den på nätet efterföljande debatten efter min förra artikel var det några som helt ärligt erkände att de finansierade sin ras och utställningsavel med att sälja blandraskaniner. Om vi nu tråkigt nog har hamnat i ett läge där ”ulliga och gulliga” blandraskaniner med ”unika” färger betingar ett högre pris än rasrena med stamtavla så kan jag till viss del förstå tankesättet. Men, samtidigt gör man nog sig själv och kaninaveln i stort en ”björntjänst”. För varje blandrasunge som säljs försvinner en potentiell köpare av en rasren kanin. Det pratas om hur vi gemensamt ska höja statusen av vår hobby, men denna blandrasavel tror jag inte är lösningen på detta. Ni får kalla mig ”kaninrasist” om ni vill, men jag tror inte på denna utveckling!
En annan sak som framkommit i ett flertal diskussionstrådar är att nya medlemmar inte känner sig välkomna och till och med motarbetade inom kaninutställningsvärlden. Detta är mycket allvarligt! Här har läns och lokalföreningarnas styrelser och utställningskommittéer ett jätteviktigt jobb att ta tag i. Som utställningsarrangör måste man ta tag i de nya medlemmarna och introducera och sysselsätta dem före, under och efter utställningen. Visst finns risken att det tar lite längre tid och eventuellt blir lite fler småmissar, men med en bra mix av erfarna och nya borde det flyta på bra! Utan en föryngring av arbetsstaben kommer utställningarna att sakta men säkert tyna bort inom några årtionden.
Det är väldigt tråkigt om många känner ett utanförskap inom kaninhobbyn, vilket jag personligen är förvånad över. Jag har alltid känt mig välkommen bland likasinnade ”kanintokar”!
Ha en bra sommar och kaninhöst
Jonny Kvist
#2 svar till jonny kvist #1- Michelle Krantzé
|
“Många döljer sin blandrasavel med någon form av “projekt”. En önskan om att få fram en ny kaninras eller en ny färgvariant... … MEN, dessa såkallade “projekt” kräver oftast stora kunskaper i genetik, en otrolig envishet under många år... … en rejäl självkritisk funderare om man verkligen har tid, plats och kunskap att ro ett sådant projekt i land.”
Jag är en utav dem som har ett såkallat “projekt”. I din text har du helt rätt, det kräver en otrolig envishet under många år, massor tid och massor kunskap. MEN, då är det verkligen tur att jag är medlem i SKAF! Här finns hundratals uppfödare med mångårig erfarenhet av kaninavel och genetik! Som mer än gärna delar med sig av sina kunskaper, ger tips eller peppar mig på att fortsätta kämpa! Högre uppsatta och representanter ifrån styrelsen som vill att jag ska lyckas och domare som gärna förklarar och ger konstruktiv kritik så jag kan ta mig framåt. TÄNK om det var så. Istället för tvärtom. Jag får ständigt höra negativitet, att jag ska välja en annan ras. Jag har fått höra att mina inte är renrasiga och att det jag gör är oseriöst. Jag har fått en kanin skrattad åt av domare på en utställning för fel färg. Blivit oerhört otrevligt bemött av vissa högre uppsatta personer. Vart är motivationen i det? Så, det här med medlemstapp, gäller det bara en viss sorts medlemmar? Endast dem som är fyrkantiga. Inga trianglar eller cirklar. Medlemmar som väljer ras efter vad andra vill? Medlemmar som inte intresserar sig för “projekt” eller flera färger? För jag som inte valt det någon annan sagt åt mig att välja, jag som valt det jag själv vill välja, jag känner mig inte alltid särskilt välkommen. Det är ofta med en klump i magen. Så, det här med medlemstapp... Michelle Krantzé |
#3 svar till jonny kvist #1 - Mikaela käll
|
Många av de som tar ut högre priser väljer också att investera dessa extra pengar i sina kaniner, de ger dyrare bättre mat, dyrare bättre strö, går utbildningar, de bygger nyare bättre hagar och boxar, försäkrar och vaccinerar sina kaniner, behåller ungar de fött upp men inte fått sålt istället för att slakta dem, åker till veterinären och behandlar sina sjuka djur istället för att avliva dem. Bara för att dra några exempel.
Det kostar en hel del när man inte håller kaniner som man gjorde förr. Jag själv får inte ens in hälften av det jag lägger ut. Vi kanske borde ta och intervjua några av dessa uppfödare och se hur de resonerar istället för att sitta här och döma och spekulera? Här kommer förslag till hur man får nya medlemmar och dessutom behåller de som redan finns: -Uppmuntra nya medlemmar, stöd dem i deras val av ras och färg. Försök inte få dem att byta ras eller färger. Var och en måste börja nånstans och göra sin egen resa. Vill någon ha tre olika färger, låt dem ha det. Vi har alla olika mål, vissa avlar kaniner för att genetik är så himla intressant, andra avlar för att vinna priser, en tredje avlar för att få fram ny färg/ras för att den processen är motiverande och givande. Tre helt olika tänk. Alla måste få vara välkomna, och så är det inte idag. -Mer utbildning inom förbundet i grundläggande genetik, både färger, defekter och pälsanlag. De flesta kan inte detta. (jag har lärt mig själv och är nu duktig på detta ämne). Utbildning i vilka konsekvenser det får när man blandar anlag, och när man borde/ inte borde skriva stamtavla på sina projektkaniner. Kunskap är nyckeln. - Uppmuntra utveckling! Av nya raser och färger. Varför tror du det finns närapå 500 hundraser? För att alla har vi olika tänk, olika mål, olika smak och olika målgrupp med vår avel. - Lyssna på medlemmarna. Visa ärligt intresse för just deras ras och färger, utan att ha en underliggande mening att "nu är du dum som valde den rasen/färgen". Möt dem på deras nivå, var lyhörd, men klampa inte in och tro att du vet bäst bara för att du haft kaniner i 40 år. Ett vänligt bemötande utan en underliggande agenda är det bästa. Ge inte råd om personen i fråga inte bett om det. - Bli inte provocerad och otrevlig för att en nyare medlem visar sig ha mycket kunskap. Kunskap är inget som bara äldre människor besitter. Eller för att personen tar mycket plats och gör saker annorlunda. Den ska inte tryckas ner, utan uppmuntras och stöttas! Engagerade och kunniga medlemmar ä ju det vi vill ha. Använd deras energi och kunskaper till nytta för föreningen. - Förändring. Tiderna förändras! Många yngre vill inte avla på raser eller färger med defekter. Hermeliner, vit rödögda, vit blåögda, fransk vädur, satinpälsade m.m. Många gillar inte att utställningsaveln ofta går till extremer med långa öron eller korta nosar. Många vill inte ha fackburar och 50 djur. Många vill inte slakta. -Se till att ha det tryggare för kaniner på utställning - det är här vi gör intryck på eventuellt nya medlemmar! Större burar, mellanväggar, tak, hö och vatten, och lämna lättstressade kaniner hemma. Många som jag haft kontakt med tycker utställningsvärlden är horribel ur en kanins synvinkel. Detta måste förnyas i takt med att vi lär oss mer om djurs beteende. Välkomna nytänk med öppna armar. Föregå med gott exempel för våra nyare och våra yngre medlemmar. Vi är alla jämlikar och ska behandlas som det. Mikaela Käll |
